nov 15, 2019


En sjuk dag

En sjuk dag

En sjuk dag

Vissa dagar bara äter upp en. Igår var en sån dag.

Det började med att min mor ringde mig, kunde knappt prata, hon var så svag. Hon behövde komma till lättakuten.

När jag kommer till min mor kommer hon inte upp ur sängen. Jag får hjälpa henne att sätta sig upp. Hon skakar. Är svag. Jag springer och hämtar vatten för jag ser att hon är alldeles torr i munnen. Hon förklarar att hon måste till lättakuten för hennes urinvägsinfektion inte gått över. Jag hämtar rullatorn och sen bilen vi skyndar iväg för att hinna till kl 8, då man ska konkurra om tiden för att få tillfällig hjälp.

Väl på plats måste man först övertyga en kvinna, som uppenbarligen är less på att svara på “dumma” frågor och pekar direkt till vänster att “anmälan sker vid datorn”. Jag måste höja tonläget för att få uppmärksamhet. Och förklara problemet. Vi får gå till höger. Ett moment avklarat.

En och en halv timmes väntan senare får vi träffa en läkare. Jag förklarar svageheten, orkeslösheten, att benen inte bär, att hon måste använda rullatorn i hemmet, urinvägsinfektionen … får till svar att han bara kan ta ett ärende i taget för det är så underbemannade, men han Kan ta sig tid att hitta en tid för övriga problem. Om två veckor. Där och då kan man inte låta bli att undra vilket problem skall prioriteras då? Får vi en ny tid för nästa problem den gången …??

Vi åker hem, jag försöker pyssla om henne. Men det blir mest på nivån; Kan jag laga någon mat? Jag fixar disken! Dricker du tillräckligt med vatten? Du tar väl dina proteindrinkar? Ska jag ladda doftspridaren? Jag hämtar posten? Man känner sig otillräcklig. Det slutar med att man håller handen en stund och rusar iväg för att köra dottern till dagis.

Överallt och ingenstans

Det här med att jonglera livet; vara en stöttande och hjälpande son till en cancersjuk mor, driva eget företag (som tur är med min hustru), “ragga” kunder, leverera till kunder, vare en god förebild och lekfarbror till sina barn och sedan få allt att fungera i familjelivet med matlagning, ta tag i diskberget, handla mat, lämningar, hämtningar, körningar till dans- och pianoklasser, sagoläsning, läggningar, ha “bra snack” med sonen, medicinering (vi har blödarsjuka i familjen), tid med hustrun osv osv. Ja, allt som ett familjeliv innebär, samtidigt hålla skenet uppe är inte helt lätt såna här dagar.

Man räcker inte till

Det är frustrerande att känna att man inte räcker till. Man försöker vara överallt och hjälpa alla, få saker att fungera men pusslet går aldrig ihop. Det är alltid några bitar som faller bort – oftast humöret. Jag blir kort i tonen, irriterad och ibland förbannad. Jag känner mig inte sedd. Att ingen ser att jag försöker. Kan t o m känna att jag inte får förståelse från mina nära. Det bara förväntas en massa. Så just i stunden försöker jag bara leverera åt alla. Det är det jag kan bäst.

När dagen är över kommer den ikapp mig och jag ligger dränerad i sängen … inser att mina beteenden inte var helt okej; domderande mot barnen, otrevlig mot hustrun och sval gentemot min mor.
Och det är absolut inte så jag vill vara eller egentligen är som person, men jag så svårt att hantera situationer när det är för mycket. Och när jag tänker på det så är det kanske inte så konstigt, med min historik av utbrändhet (och “livsberättelse“). Det sägs att det är en form av hjärnskada, som kanske aldrig återställs och det är en lång process till någon form av “normalfungerande”.

Jag tror att den båten har åkt för min del. Jag kan bara jobba med att skapa en så fungerande miljö som möjligt för mig att fungera i. Så jag kan komma till stadiet balanserad, kärleksfull och engagerad, från hjärtat. Är tyvärr inte där än. Men jag jobbar på det. Dagligen.

Vad gör man då?

Jo, jag försöker hitta luckor. Där jag kan dra mig tillbaka. Andas. Kanske t o m klämma in en kort meditationspaus. En promenad i friska luften med behaglig musik i öronen. Det gäller att hitta den där stunden för återhämtning för att kunna hålla sig samman. Inte lätt i “stridens” hetta. Jag vet. Men ett måste. Jag försöker också tänka att så länge jag är medveten om vad jag gjort som inte var så bra så vet jag vad jag ska jobba med.

Känner du igen dig?

Känner du igen dig att man inte räcker till? Jag är helt klart inte ensam om problematiken. Det är som jag nämnt tidigare en av anledningarna till att jag skapat denna hemsida; För oss som behöver hjälp! Jag är fortfarande mitt upp i min process att hitta tillbaka och bli en helare människa. Men dagar som denna ramlar man tillbaka ett par steg och känner att man nästan vill ge upp. Men det får man aldrig göra! Att ge upp är att säga nej till livet och det får aldrig bli ett alternativ. Vi har en chans och den måste vi ta – Och jävlar anamma göra det bästa av den. Så, låt oss kämpa på. Du, jag, vi är inte ensamma med att ha det tufft. Ett mindset att ha med sig är;

Du som läser detta är bland de rikaste i världen!

Du som läser detta hör troligen till en av världens rikaste människor, dvs har du en mobiltelefon, dator, tv, ett hem och mat på bordet hör du till de 8% rikaste i världen. Det är lätt att glömma att det finns så många som har det så mycket tuffare ställt än vi i västvärlden.

Har du några lifehacks att dela med dig av?

Glöm inte kolla på mina Lifehacks, de kan vara till stor hjälp under jobba stunder. Har du några bra lifehacks att dela med dig av? Låt mig få ta del av dem, vore kul att höra hur andra löser småsaker i livet!


Kika in på min Instagram och säg Hello_Peter_Max!

written by Hello Peter Max

Följ mig på Facebook, Instagram och YouTube: @Hello_Peter_Max | Live Life to the Max

Gör min dag med en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.