Första dagen
DAG 1
Första dagen på året öppnar upp mitt instagramkonto och mig. Första dagen på ”Förändringens år” känns som en bra omstart. Jag trodde att 2019 skulle bli förändringens år, men ack så jag bedrog mig. Det blev egentligen bara värre än tidigare i alla fall första halvan av året. Det hela började med att min mor fick en obotlig tarmcancer bara ett par månader efter hon gått i pension. Hon är den sista person som förtjänar ett sådant öde efter ett hårt liv kantrad med våld, missbruk och hårt arbete.
Det var planerat att hon skulle flytta ned till vår stad så fort hon hittat en lägenhet med sikte på sommaren, för att få en så trevlig och bra start som möjligt på sitt nya kravlösa pensionärsliv men då beskedet och hennes hälsa kraschade fick jag och min hustru hastigt (senare min bror) och olustigt bege oss till norrland och packa ihop hennes lägenhet. Det var tuffa veckor då gamla minnen väcktes till liv och sakt började bryta ned mig. Jag blev påmind om min hemska barndom. Jag hittade oönskade minnen i kartonger, köksskåp och källare. Vad vi än packade så var det minnen från en tid jag aldrig ville bli påmind om igen. Jag gick sönder när jag kom hem. Vissa skulle säga att jag gick in i väggen. Själv skulle jag nog säga att mitt förflutna kom ikapp mig.
Situationen blev inte lättare av att, när min mor blev utskriven från sjukhuset, hon fick flytta hem/in till oss. Tack och lov har vi en gäststuga som hon kunde husera i. Men det tär ändå att leva med sin sjuka mor. Och vi lever väldigt olika liv. Det var mentalt jobbigt att pendla mellan dessa två världar.
Jag blev sjukskriven. I detta omhändertagande land är det inte det lättaste när man är egenföretagare. Det finns tyvärr varken ett bra system eller empati från staten när sånt här händer oss småföretagare. Det var bara att försöka bita ihop och försöka laga sig själv parallellt med jobb och sjuksrivning. Inte det lättaste att hålla masken i såna här tillfällen. Jag avskärmade mig mer och mer från vänner och sociala arbetssammankomster. Det fanns helt enkelt inte ork att hålla uppe skenet. Och det var inte en roll jag var villig att kliva in i heller. Jag blev tvungen att försöka prioritera mig själv vilket heller inte är det lättaste som gift man med två barn i väldigt aktiva åldrar. Det blev små steg …
Vändningen kom egentligen i augusti. Jag hade hoppat på en kortkurs i personlig utveckling kallat ’Lifebook Lite’. Jag fick hopp om livet igen. Parallellt med detta hade min mor börjat svara bra på behandlingen och en viss lättnad infann sig även där.
Men det hela vända till det sämre igen i slutet av året då jag mer eller mindre jobbade fulltid igen, min mor blev sämre och åkte på en Stroke, som jag läste av i rättan tid. Tack och lov var den inte så allvarlig, men det satte ändå med och hennes självkänsla knäcktes. Jag har ofta ångest över att jag inte orkar vara mer där för henne. Lyfta upp henne. Hitta på saker. Umgås. Jag blir mer praktisk och ser till att saker fungerar istället. Blir mest ett engagemang på en basal nivå. Det känns inte kul. Men jag orkar inte. Så jag förlorade mig själv igen. Droppen kom på nyårsafton, igår. När jag bestämt att investera i mig själv genom att gå den fördjupade Lifebookkursen. För mina sista pengar tänkte jag köpa den kursen på nyårsafton som ett nyårslöfte/gåva till mig själv. Men när jag skulle ”signa” upp mig hade tidsfristen gått ut. Jag blev förbannad och ledsen att ingenting kan gå min väg. Bara motgångar hela djävla tiden! Jag la mig bitter.
I morse när jag vaknade kände jag mig tom. Jag dubbelkollade. Trippelkollade. Om jag verkligen hade uppfattat tidsfristen korrekt. Tyvärr ja. Efter att ha legat i sängen halva dagen kom jag på tanken att jag ska maila dem se om jag kan få en reservplats eller om de kunde klämma in mig. Men mina mail ville inte hitta fram. Jag började söka på nätet efter andra ingångar … till slut hittade jag en länk där jag kunde anmäla mig! Helt otroligt jag lyckades. Tyvärr kände jag inte samma glädje som jag gjorde innan, när jag bestämt mig att göra denna krävande kurs. Antagligen fortfarande ärrad av allt som hänt. Jag känner mig oerhört dränerad på alla plan. Så idag har jag mest slickat mina sår. Jag orkade faktiskt ta mig ut på en lite uppfriskande promenad medans resten av familjen åkt iväg på bio. Jag fick en liten andningspaus.
Nu, från och med idag ska jag börja prioritera mig själv. Som kursen så fint poängterade ”Put your oxygen mask on first before you start helping others”. Så sant. Jag måste påminna mig om att det är okej att vara egoistisk då syftet inte är att bli egoist utan för att kunna hitta mitt forna jag och utvecklas till det bästa mig. Jag älskar att hjälpa andra. Finnas där för de som behöver det. Men jag kan inte göra det i det tillståndet jag är i. Jag måste säga Nej för att senare kunna säga Ja.
Så, 2020, du är varmt välkommen in i mitt liv som Förändringens år. Det finns ingen plan B. Det finns inget andra liv. Det är här och nu det ska ske.
/Peter aka Livsstylisten*
*Livsstylisten, ja varför nu detta ”stora” namn? Jo, svaret är enkelt; För att en förändring ska ske måste det vara en inspirerande resa. Det måste bli en rolig resa om det ska göra någon skillnad och jag vill stylea om mitt liv till det extraordinära, för mig. Jag vill bli min egen livsstylist. Det kanske, förhoppningsivs, även kan inspirera dig till att göra förändringar i ditt liv! Prata gärna med mig. Jag är gärna ditt bollplank.
Just ja, sedan är jag ju också en form- och designnörd så det rimmar också rätt fint med namnet på kontot.
#Livsstylisten #Lifebook #personligutveckling #ThereIsNoPlanB #duleverbaraengång
